Samtal i soffan på svenska

Välkomna till det här samtalet och Kroppsfunktions koreografifestival. Jag heter Zafire Vrba. Vi börjar med en presentation.

Lyxigt, det känns som att sitta i en tv-studio! Jag heter Carina. Mitt tecken ser ut så här, som en turban. Jag jobbar som lärare och rörelsepedagog på Lindeparkens gymnasiesärskola. Jag har i 15 år jobbat främst med ungdomar med AST – ett autistliknande tillstånd. Många tyckte att det här projektet lät krångligt men jag tyckte att det verkade väldigt kul. Det har varit en svår, spännande och rolig resa.

Jag heter Emelie. Jag arbetar med dans och koreografi. Jag har deltagit i projektet som dansare och konstnärlig medarbetare med föreställningen Träd samt i workshops med övriga deltagare. I ett sent skede har jag också jobbat med dokumentation och antologin.

Tusen tack. Jag heter Zafire Vrba och jag är konstnär och pedagog. Jag har varit kollega med Carina på Lindeparken. Jag jobbar också med sexualupplysning och tar fram läromedel om teknik och sex och samlevnad för särskolan. Jag är med i styrgruppen för Kroppsfunktion. Jag har också ett tecken som ser ut som en frisyr jag hade förut.

Som ni ser teckenspråkstolkas samtalet. Jag hoppas att vi syns tillräckligt mycket genom träden i rummet. Jag har förberett samtalsfrågor men ni får väldigt gärna delta med frågor, svar och kommentarer. Ni kan antingen räcka upp handen och ställa frågan i mikrofon, be någon annan fråga åt er eller skriva ner en lapp.

Emelie, kan du berätta om hur du har jobbat med samtal och dokumentation?

Dokumenationsarbetet tillkom efter att vi avslutat workshops, föreställningar och aktiviteter. Min utgångspunkt var att fånga och sätta ord på det som vi tar med oss i kropparna – kunskapen, erfarenheten, den information vi tagit in med alla våra sinnen. Det förekom mycket utbyte och samtal men ibland fanns det inte tid och möjlighet att fånga upp det. Det handlar om att sätta ord på sin egen upplevelse. Dans och koreografi handlar inte bara om att röra sig tillsammans. En stor del är att utveckla ett språk för att prata om vad man har gjort. Jag försökte själv fundera över mina minnen och lärdomar. Sen skapade jag situationer som liknade det vi gjort. Jag tittade på bilder från vad vi gjort på workshops. Det var viktigt att prata med alla som var med i projektet medan jag jobbade.

Emelie har filmat en del av materialet som finns på hemsidan, bland annat när vi pratade om träd. Det kanske inte är så lätt att prata om. I stället kan man visa med kroppen. Ni har också pratat mycket koreografierna ni gjort. Var det ett arbetssätt du använde för att du visste att du skulle filma allting?

Jag ville ta med både det som sägs när vi är tillsammans men också det som är svårt att prata om, som man kanske visar med kroppen. Vi satt och tittade på klipp från Träd. Då kunde alla se sig själva och berätta vad de hade gjort när de dansat träd. Det är spännande att både prata om vad vi gör och att göra.

Du Carina berättade om att ni på skolan pratar mycket om tics och att ni tar med tics i era koreografier. Kan du berätta om det?
Det är svårt att sätta ord på. Jag mötte ungdomar som hade svårt att prata. Ibland har vi dans på schemat, för det är ett musikgymnasium. Då gör vi olika saker, till exempel dansar, går runt i rummet. En elev lyssnade inte utan var inne i sin egen rörelse och sitt tics. Ibland måste man öva bort sina tics om de kan göra illa andra människor som sitter bredvid på tunnelbanan. Men ibland kan man använda sina tics, till exempel i en dans eller när man kommunicerar med andra. Eleverna måste lära sig att det är okej ibland och ibland måste vi ta kontroll över kroppen. Det var så det började med Sydney som var med i programmet. Han stod och gungade och jag fick ingen kontakt. Jag satte på hög musik och stod och gungade bredvid. Jag hade egentligen ingen tanke med det. Men saker måste få ta tid. Efter en termin öppnade eleven ögonen och såg på mig. Det såg nog märkligt ut när jag stod och gungade på precis samma sätt. Då gjorde jag en ny rörelse och så gjorde eleven likadant. Då nådde vi fram till varandra. Det är spännande att man kan kommunicera utan att prata. Det gäller att man först får respekt för varandra. Om inte eleven förstår vad jag vill så är det jag som får ändra mig och anpassa mig.

Var det andra elever i salen när ni gungade under terminen?

Nej, den här eleven fick en danstimme extra så vi var ensamma. Det var för att han rymmer mycket och tycker om att springa rakt, för rakt är ju bra. Han tycker om att springa längs med tunnelbanespåren för att de är så raka. För att inte göra av med så mycket energi fick han en egen timme.

Det är fantastiskt med en skola som jobbar på det sättet. ”Rakt är bra” är en mening från boken vi har gjort. Jag hoppats att ni alla skaffar den. Där beskrivs mer om hur vi har jobbat med dans, koreografi och rörelse.

Superspännande att höra om! Har du kunnat föra in det du berättat om i Kroppsfunktion?

Ja! Tänk vad kul för eleverna att få komma hit och träffa Tove som är utbildad men gör som dem och också skakar. Förstå vilken kick! Vi har pratat mycket om rörelser och tics. När får man och när får man inte göra dem? Då började jag använda ordet dans och berätta att det Tove gör, det är också dans. Då förstår eleverna att de kan dansa. De har tänkt i fyra år att de haft tics men kommer ut från workshops här och förstår att de kan dansa. De är bland likasinnade här.

Jag har en kommentar till det Carina sa. Du berättade att du såg att den gungande kroppen var utgångsläget. Inom dans jobbar vi sedan många år med att ifrågasätta den neutrala raka kroppen. Koreografen Jonathan Burrows kallar skämtsamt den stela konstruerade kroppen för ”modern dance neutral”. Men utgångsläget kan lika gärna vara att man gungar med kroppen och stannar senare. Då är det det som är dansen. Man vänder på det.

Jag och Emelie har mailat för att kunna ställa ett par frågor efter morgonens föreställning ”(im)perfekta koreografier”. Det är ett samarbete mellan Seek Up och dagverksamheten Sida. Emelie sa att jag skulle ställa frågorna till hela gruppen som skulle svara med sitt gemensamma språk, kanske med rörelser. Hur kom ni fram till det?

Vi kom fram till att det verbala språket ofta bromsar oss. Vår gemensamma erfarenhet är att härma, följa, leda och forma varandras kroppar. Vi har arbetat med att sätta ord på vad vi har gjort. Som grupp pratar vi om vad vi delar och har gemensamt. Då kändes det verbala språket för trubbigt.

Det blev väldigt uppskattat. Det är sällan frågor och svar får skratt och applåder. Jag har läst om ett arbetssätt som Iki Gonzalez Magnusson använder. Hon har jobbat med att sätta ord på rörelser. En rörelse kan heta ”jag bryr mig inte”, eller ”vaddå?”. Är det viktigt för er att sätta namn på rörelser och varför?

Språk kan vara bra som hjälpmedel. Om jag säger att vi ska göra en snurr så är det praktiskt än att beskriva hur man gör snurren. Men att själv sätta namn på sin rörelse kan ge en speciell känsla. När jag intervjuade Tove och Ida om sina koreografier frågade jag dem vad de kallade sina rörelser. En av deras rörelser hette Tarzan med frisbee. När rörelsen hade ett så speciellt namn blev den som en situation. Det är också viktigt att Tove som upphovsperson sätter ord på sina rörelser – det är inte jag som ska göra det. Jag är inte expert på Toves kropp och dess rörelser. De ord jag använder handlar om jobb och rörelser som just jag själv kan. De kanske exkluderar andras ord.

Vad säger du Carina? Sätter ni namn på rörelser?

Ja det gör jag också. Men tal handlar också om rytm. Vissa som inte pratar så mycket förstår i stället rytmen i orden. Ikis metod funkar bra för vissa. En del tittar mer på rörelserna hon gör när hon säger orden.

Jag läste också i vår antologi om Ann-Charlotte som använder din kropp som ett hjälpmedel. Kan du berätta om det Emelie?

Ann-Charlotte har en synskada. Första gången hon skulle vara med i föreställningen Träd. Då hade hon inte med sig personen som normalt syntolkar och berättar vad som händer hela tiden. I Träd pratar vi inte alls. Vi dansar och rör oss. Jag var skräckslagen i början och beskrev kort vad som hände. Sen bestämde jag mig för att inte prata. Språket kom i vägen. Syntolkningen är bra men den ger bara min egen tolkning till världen. Då får inte Ann-Charlotte känna själv. I stället försökte jag ge henne möjlighet att vara med i föreställningen genom att leda, styra, låta henne känna vilka former min egen kropp gjorde. Ann-Charlotte fick ta egna beslut om hon ville känna, styra eller leda. Allt tog längre tid. Mitt bästa minne är momentet med spring. Jag var orolig för hur det skulle gå. Då tänkte jag på hur mitt yngsta barn skulle ha gjort, och på min egen kropp och hur det känns att t.ex. rida. Hästen är som ett hjälpmedel som för mig fram snabbare men om det kommer ett stup så stannar hästen. Jag tänkte att jag var som Ann-Charlottes häst. Hon styrde hastigheten och jag såg till att stanna när det behövdes. Men det handlar om trygghet och förtroende. Häst, protes, airbag är hjälpmedel som ger mer än en riktning. Det var ett spännande och intimt sätt att jobba på.

Det pratar ni om i ett samtal som finns i antologin. Det är fint beskrivet när du pratar om att vara hästen eller airbagen.

Har någon i rummet frågor eller kommentarer?

Jag jobbar själv med trygghet i undervisningen i särskolan. Jag föreläser på olika skolor och framför allt personal. Trygghet är en förutsättning för att man ska kunna lära sig något. För mig skapas trygghet av igenkänning.

Carina, du är en av mina favoritpedagoger. Vad är dina tankar om trygghet? Känner du igen att det handlar mycket om igenkänning?

Jag känner igen mig i det. När jag tänker på mina elever med autism är det också viktigt vad rummen har för funktion. När de går in i rummet vill de veta: vad förväntas av mig? Vad ska jag göra? Det känns otryggt och jobbigt att gå in i ett rum och inte veta vad som ska hända. Idag iakttog jag eleverna som blev väldigt trygga av att se Tove skaka. En elev blev så trygg att hen nästan somnade. Det var som att ligga i mammas mage igen. Några kollegor kände sig i stället otrygga. De förstod inte vad som hände och de ville inte skaka. För eleverna var det inte jobbigt. De kände igen sig.

Jag jobbar mycket med att eleverna ska veta vad det är meningen att de ska göra i olika rum.

Tove kommer att uppträda igen klockan sju ikväll.

Vi pratar om två olika Tove för dem som inte vet. Den ena Tove är 20 år och den andra är 40.

Den Tove jag pratade om gjorde ”farsa med frisbee”-koreografin är en av deltagarna från Saga.

Då var det utrett.

Hur gör man för att lära ut ett rums funktion? Hur förbereder man sig för att till exempel komma in i det här rummet.

Menar du ett rum man aldrig har varit i förut eller ett rum man är i då och då?

Jag är intresserad av hur du jobbar med rum på skolan.

Där har vi olika rum. En lokal för musik och dans, ett rockrum med instrument, en ateljé där vi har bild. Det presenterar vi tydligt för eleverna. I början är det mest jag som ritar eller spelar musik men efter ett tag gör eleverna också det. De vänjer sig vad man gör i de olika rummen. Men det kan bli svårt om man plötsligt börjar med något i ett rum där vi inte brukar göra det. Det kan kännas stressigt om man plötsligt ska dansa i målarrummet. Då tänker man mer på det än på själva arbetet.

På Lindeparken undervisade jag i bild, textil, snickeri, screen-tryck. Där brukade vi städa undan allt och bara ta fram det vi skulle jobba med för dagen. Jag hade inte så mycket saker elever gjort på väggarna. När man kom in i rummet såg man bara det man skulle fokusera på. När föräldrar kommer på besök får man förklara varför det är så tomt. För mig är inte det en oinspirerande miljö. Det handlar om att fokusera och sätta igång direkt när man kommer in. Det ska finnas så lite som möjligt som distraherar. Jag plockar alltid undan så mycket som möjligt när jag undervisar, både på särskolor och andra.

Jag tänker på hur du och Kristina har valt att iscensätta rummet i Träd. Det är raka motsatsen. Där får man i stället många syn-, hörsel- och känselintryck. Vi har upptäckt att många autistiska personer kommer in och har svårt att välja vad man ska fokusera på. Det kommer intryck från alla håll. Samtidigt fanns det inga förväntningar på vad man skulle göra där inne. Man behövde inte ta i hand, sitta stilla eller prata. Det var helt andra regler som gällde. Jag har haft samtal med personal på Vida. Det är ju speciellt att bli erbjuden en utmaning. Det är en balansgång mellan trygghet och att det inte ska vara för lätt att misslyckas, samtidigt som det presenteras respektfullt. Mitt favoritcitat från en av deltagarna är: ”Jag behöver öva på det oförutsedda”. Det är klockrent! De flesta av oss behöver ju öva på att hantera oförutsedda situationer. Svårt behöver inte betyda otillgängligt. Det kan vara en svår men ändå tillgänglig uppgift. Man får ett helt piano och inte ett piano med bara två tangenter. Ett piano med två tangenter är ju lättare.

Det har varit spännande att jobba med det här och fundera på vad som är ett lyckat resultat. Är det att alla gör samma sak, att två gör något helt annat? Det handlar mycket om förväntningar.

Vår grupp som var med i Träd tycker om att åka tunnelbana men det är svårt. Det händer så mycket. Att komma in i ett rum där man aldrig har varit är svårt. Att börja dansa med människor är svårt. Då gäller det att vara rak. I stället för att säga att vi ska åka tunnelbana och titta på dansföreställning med digitala träd satte jag upp delmål. Jag sa att vi skulle gå till tunnelbanan och köpa Hubba-Bubba. Vi gick dit och köpte Hubba-Bubba. Då sa jag att vi skulle sätta oss på tunnelbanan och tugga. När vi kom fram sa jag att vi skulle titta på en digital skog. När vi var klara med allt så sa jag att de hade gjort ett jättejobb och att då vill man ha lön. Jag säger inte belöning för då värderar man om de gjort något bra eller dåligt. Alla fem eleverna hade gjort något som var lite mer än deras kapacitet för den här dagen. De kom nog hem och kände sig trötta, men de gjorde jobbet. Därför tar vi lön som är att tugga Hubba-Bubba. Därför började vi kalla det för Hubba-Bubba-projektet. Men sen försvann Hubba-Bubba. Då visste vi redan vad den digitala skogen var, att det var ett rum man rörde sig i och pratade om den i stället. Då hade vi kommit över tröskeln. Min roll var att få eleverna att klara av projektet.

Ni hör vilket pedagogiskt geni det här är!

Jag vägrar göra det enkelt bara för att jag jobbar med något annat än den publik som redan sett och gjort en massa dans. Träd är så komplex att det går att slappna av. Det är så många nivåer. Så många som möjligt kan interagera på så många sätt. Man kan sova, hålla en låda i famnen och stå och röja på mitten av scenen i skinnjacka. Det är viktigt att jobba konstnärligt även om man har en annan publik. Jag kan bli galen på uppdragsgivare vill att jag ska göra enkla barnföreställningar. Det vill inte jag! Jag vill bygga något smart tillsammans på många nivåer. Det blev raka vägar för flera olika personer i föreställningen. Jag vill vara ett stöd, eller en airbag, åt deltagarna. Vi ska prata vidare om den här plattformskroppen med kollegorna.

Jag tror att det handlar om att hitta ett gemensamt projekt att engagera sig i. Många av deltagarna har säkert många gånger varit i situationer där det pratas om den märkta kroppen. Kanske känner de att de är märkta och att det är de som kommer in med problemet. Rummet fungerade smidigt innan de kom in. Arbetar man med en tillräckligt engagerande och svår uppgift blir det ett gemensamt problem. Då handlar det inte om olika personers funktioner utan det gemensamma projektet. Då kan vi samarbeta på ett mindre hierarkiskt sätt. Även om den som presenterar projektet är den som har bestämt så tror jag att det är bra med projekt som involverar alla i rummet. Vi märkte i Träd att det blev som mest engagerande när alla är med. Ingen sitter vid sidan av och tittar på. Ingen är problemet själv utan alla är med i problemet.

Hur har synen på er funktionalitet påverkats av era jobb? Har ni blivit mer medvetna om er funktionalitet och svårigheter eller fördelar med den?

I projektet eller allmänt?

Både och.

Jag vet inte vad jag ska svara. Jag måste tänka lite.

Det känns lite floskelaktigt men jag tänkte på att funktionaliteten är villkorad av en miljö. Hur mycket jag förutsätter. Jag ville i antologin presentera och beskriva min egen funktionalitet för att inte utelämna den. Jag ville berätta vem jag som avsändare är. Det är typiskt att konstnärer presenteras som ”disabled artists” medan jag som hör till normen bara är ”artist”. Det var ett sätt att titta på hur jag tar det för givet. Jag tittade tillbaka på tidigare sjukdomsperioder och skador. Jag har funderat mycket på vad en dansarkropp är i förhållande till min egen kropp. Min kropp fungerar ibland fantastiskt men ibland har den kritiserats i förhållande till andra normer. Min kropp har beskrivits som katastrof och jag har fått höra att jag aldrig kommer att få jobb som dansare. Den är olika i förhållande till olika normer. Jag har försökt göra ett manifest för vad en bra dansarkropp är. Det är en kropp som är helhjärtat engagerad i utgrävningen av sin egen rörelsevokabulär och artikulerar det på toppen av sin förmåga. Det handlar inte om hur den ser ut eller rör sig.

Cristina heter jag och har varit med i projektet. Av egoistiska skäl är jag intresserad av koreografier för olika slags kroppar. Det är också intressant att tvingas ut ur mina normer. Det har varit fantastiskt. Det är påtagligt att det känns, syns och hörs. Jag är intresserad av det svaga på ett positivt sätt och det som man inte varför det sker men ändå upplevs och hörs. Jag har kunnat studera teknologier och då kunnat se rörelser som manifesteras av en specifik teknologi. Vad blir en kropp när den rör sig eller gör och använder särskild teknologi? Jag vill inte tänka att något är bättre än något annat. Man har ett specifikt rörelseschema själv.

Berätta vem David är!

David och Carin från Vida har kommit in och jobbat med oss. Vi har övat till musik och inte pratat så mycket. Vi har försökt läsa av och kopiera varandra. David har varit som ett slags inbjuden koreograf. Det finns en väldigt specifik teknologi där. Vi dansar inte längre det vackra, fina och sköna. Det går nästan åt andra hållet. Vi försöker inte bara simulera utan göra det minst lika bra.

Det påminner om Carinas arbetssätt. Innan det här projektet har hon jobbat mycket med speglingar.

David sa att ”rakt är bra”. För mig är det inte det.

Det är inte rakt och enkelt för honom heller. Det är komplicerat. Han stod ju på ett ben hur länge som helst. Det är ett strukturerat och specifikt sätt.

”Rakt är bra” kan man också tolka som att rakt är det som anses bra. Att säga att rakt är rätt är en annan sak. Bra är ett värdeord, det är det som normen ser som bra. Men det är en stark norm. Jag har försökt i nästan 40 år att sitta stilla på föreläsningar och samtal. Hälften av energin går åt till att försöka sitta stilla. Rakt är det som anses bra.

Jag håller inte med. Det är vad vi lägger i orden. För mig är rakt inte bra. Jag försöker komplicera livet hela tiden gå omvägar innan jag kommer i mål. Men för andra är rakt bra och lätt. Själv tänker jag att det inte måste vara så enkelt.

Det är bara början på festivalen så idag kommer vi att få uppleva Träd, och se Toves framträdande igen. Det är två möjligheter till att uppleva Imperfekta koreografier. Det här samtalet är slut. Säg till om ni någon har en fråga eller kommentar.

Alla är välkomna att delta i installationen Träd och röra vid träden, dansa, prata, ensamma eller i grupp. Det kommer att ta någon minut innan installationen kommer igång.

Alla som inte har gått i skogen måste prova. Det är fantastiskt.

Jag vill läsa en fin text om Träd ur programmet. ”Träd är en tätt befolkad glänta som rör sig där medgörlighet är oundviklig och därför bjuder in till ett uppmärksamt deltagande. Träd är en uppdiktad skog att beträda och bli ett med träden i.” Det är helt fantastiskt.

Det finns också videodokumentation med jättefint klippta filmer från projektet. De rullar i rummet utanför. Kroppsfunktions hemsida har lanserats och går att surfa runt på från datorn i foajén. Där kan man också köpa antologin. Det finns också kafé.

Tusen tack till er och oss!